”Pappa gjorde något med min systers mage”, berättade sjuåriga Charlotte för polisen vid receptionen.
”Han tvingade henne att svälja något och sa att hon absolut inte fick berätta för någon.”
Glasdörren skakade ännu en gång. ”Charlotte!” ropade Douglas. ”Delilah! Kom ut. Pappa är här.”
Charlotte grep tag i Terrences ärm. ”Han ljuger.”
Terrence tittade ner på henne. ”Vad har han sagt till dig?”
Charlotte svalde hårt. ”Han sa att om Delilah blev sjuk skulle de ta henne ifrån oss.”
Ännu ett kraftigt ryck fick glasdörren att skallra.
Terrence höjde radion. ”Enhet 12 begär omedelbar förstärkning. Misstänkt förgiftning. En person försöker ta sig in på stationen.”
Douglas stannade plötsligt. Hans ansiktsuttryck förändrades.
Det var inte ilska. Det var rädsla. Terrence lade märke till det.
Sedan hörde han en liten röst bakom sig. ”Polis?”
Delilah satt nu upprätt. Ambulanspersonalen hade kommit in via bakdörren och undersökte henne.
Hon pekade mot den förseglade sprutan. ”Det där är inte det pappa gav mig.”
Alla blev tysta. Terrence vände sig om. ”Vad menar du?”
Delilah stack handen i fickan på sin huvtröja och tog fram en liten, hopvikt papperslapp.
”Jag hittade den under hans säng.”
Terrence vecklade försiktigt ut lappen.
På den stod en handskriven lista med datum, namn och läkemedelskoder.
Längst ner stod två ord: NÄSTA: CHARLOTTE.
Terrences ansikte blev allvarligt.
Bevisen handlade inte längre bara om vad som hade hänt Delilah.
De tydde på att någon hade planerat något för båda flickorna.
Utanför började Douglas skrika igen. Sedan ringde hans telefon.
Han svarade. ”Hallå?” En kvinnas röst hördes genom högtalaren.
Terrence kunde inte urskilja orden, men han såg hur färgen försvann från Douglas ansikte.
Kvinnan sa något som fick honom att viska: ”Du skulle inte ha ringt dem.”
Terrence gav omedelbart en annan polis en signal att dokumentera samtalet. Douglas tittade genom glaset.
För första gången såg han inte på sina döttrar. Hans blick fastnade på sprutan. Sedan på beviskuvertet.
Till sist såg han på Terrence. Och då förstod han. Flickorna hade tagit sig till den enda plats där hans lögner inte längre kunde skydda honom.
Charlotte sökte Delilahs hand och höll den hårt. Terrence gick ner på knä bredvid dem.”Ni är trygga nu.”
Charlotte tittade mot den låsta dörren. ”För alltid?”
Terrence kastade en blick mot ambulansen, bevispåsen och poliserna som redan var på väg in.
”Ingen kan lova att det kommer att vara så för alltid.” Han lade försiktigt handen på hennes axel.
”Men i kväll behöver du inte vara rädd för att åka hem.” På andra sidan glaset satte poliserna handbojor på Douglas.
Och för första gången den eftermiddagen slutade Delilah hålla sig om magen. I stället sträckte hon ut handen och tog sin systers.
