En multimiljonär hade legat i koma i tre år… tills en föräldralös flicka gjorde något helt oväntat.
Regnet piskade mot fönstren på Sankt Raphael-sjukhuset, en grå melodi som blivit bakgrundsmusiken i Patricias liv.
I tre år hade hennes make Fernand legat i en svit, kopplad till maskiner som andades åt honom.
Läkarna talade om ”bestående vegetativt tillstånd” och föreslog att hon skulle släppa taget.
Men Patricia vägrade: deras dotter Camilla, fem år, hade omkommit i samma olycka som kastade Fernand i koma, och hennes vakande vid hans sida hade blivit den enda anledningen att fortsätta leva.
En dag kom Xavier, Fernands kusin, och hans fru Marcelle in utan att knacka.
De hade ”tillfälligt” tagit över Fernands byggimperium och pressade Patricia att stänga av maskinerna, så att de kunde förklara hans oförmåga och omorganisera företaget.
— Du kan inte hålla fast vid ett spöke, sade Xavier kallt.
— Jag kommer inte stänga av honom, svarade Patricia, utmattad men beslutsam.
När de gått satt hon ensam vid sängen med tårarna rinnande nerför kinderna.
— Ge mig ett tecken, älskling, viskade hon. Bara ett tecken på att du fortfarande är här…
Precis då öppnades dörren igen. En liten flicka, genomblöt, kom in och höll en gammal docka tätt intill sig.
Hennes stora, mörka ögon mötte Patricias med en blandning av rädsla och beslutsamhet.— Jag heter Lina… Jag fick höra att han var här.
Hon tittade på Fernand och drog fram ett medaljong från sin ficka, med initialerna F.D. ingraverade.
— Jag hittade den i bilen vid olyckan. Jag var också där… Mina föräldrar dog den dagen.
Men det var inget misstag. Någon hade skurit av bromsarna. Min pappa sa ett namn innan han dog… Xavier.
Tystnaden bröts plötsligt: en maskin började tjuta. Fernands fingrar rörde sig. Läkarna rusade fram.
Sakta öppnade han ögonen och viskade: — Camilla… Patricia…
Patricia brast i gråt: efter tre år vaknade han äntligen.
Den återupptagna utredningen avslöjade att Xavier hade saboterat bromsarna för att ta över familjens imperium.
Lina blev nyckelvittnet, och Xavier och Marcelle arresterades.
Lite senare, i trädgården, såg Fernand på Patricia och Lina som skrattade tillsammans. — Hon behöver en familj, viskade Patricia.
— Och vi behöver henne, svarade Fernand.
— Kan jag stanna? frågade Lina försiktigt.
Patricia kramade henne hårt. — Du är redan hemma.
För första gången på tre år återvände ljuset in i deras liv.
