En tioårig flicka kom varje dag till parken och sov i ungefär femton minuter på en bänk. En dag kunde jag inte låta bli och bestämde mig för att ta reda på varför hon gjorde det.

Jag närmade mig försiktigt när hon redan hade vaknat och frågade tyst:

— Förlåt, har du något emot om jag frågar något? Varför sover du här varje dag? Kan du inte sova hemma?

Hon tittade på mig lugnt, nästan som en vuxen, och efter en kort paus sa hon tyst:

— Jag har fått en lillasyster nyligen. Mamma är väldigt trött. Pappa är inte hemma. Hon sover nästan aldrig.

Jag försöker hjälpa till. När lillasystern gråter på natten går jag upp, tar henne i famnen och vaggar henne så att mamma kan få vila lite.

På morgonen är det skola, sedan läxor, och efter det måste jag hjälpa till hemma.

Jag vill inte att mamma ska veta att jag blir trött. Men här kan jag sova en liten stund. Ingen ser mig.

Jag visste inte vad jag skulle säga. En klump i halsen, rysningar längs ryggraden.

Den här flickan — bara ett barn — bar på en börda som inte ens många vuxna skulle klara av.

Och ändå, ingen klagan, inget självömkan — bara omtanke om sin mamma.

Sedan dess brukar jag ta med varm choklad och en bulle till henne.

Vi pratar inte om det. Vi sitter bara tillsammans på bänken. Sedan går vi vidare.

Det visar sig att ibland är de starkaste människorna de minsta.