Flicka Insisterar På Att En Ensamstående Pappa Med En Gråtande Baby Ska Kastas Ut Från Caféet, Men Karma Förde Ironiskt Samman Dem Igen Vid En Arbetsintervju
Det var en livlig måndagskväll när Libby klev in på caféet, beställde en enkel kaffe och satte sig vid ett bord med utsikt över New Yorks hektiska gator.
Efter en hel dag med långa möten och projekt som pressade deadlines, hoppades hon kunna få några minuter av lugn innan hon skulle hem till sin yoga och meditation, och mer arbete innan sängdags.
Libby la ner sin iPad, tog en klunk av det varma kaffet och blickade omkring sig.
Ögonen fastnade på en bebis vid bordet bredvid, som hade äppelpuré i munnen. Libby kände en stark ogillande känsla.
Hon hade aldrig gillat bebisar – deras gnäll och ständiga behov av uppmärksamhet störde henne.
Men den här bebisen, som hon inte kunde låta bli att beskriva som smutsig, verkade på något sätt fästa sig vid henne.
När Libby vände bort blicken började bebisen skrika högt, och tårarna rann ned för hans kind som en flod.
Libby sneglade mot bordet några sekunder senare och såg att bebisens pappa fortfarande var djupt inbjuden i ett telefonsamtal, vilket verkligen irriterade henne.
«Ursäkta, herrn!» ropade hon till honom från sitt bord. «Snälla, be din bebis vara tyst! Han skriker som om han inte kommer att överleva natten!»
Pappan vände sig om och bad om ursäkt men fortsatte samtalet medan han vagga sin bebis.
Libby blev mer och mer irriterad när skriket inte upphörde, så hon kallade på servitrisen.
«Snälla, flytta dem till ett annat bord där jag inte kan höra den där bebisens eländiga skrik! Eller gör något åt saken! Få dem bort härifrån!»
Servitrisen närmade sig bordet och pratade med mannen, och Libby såg hur han la på telefonen.
«Om hon har problem, så borde det vara hon som flyttar,» hörde Libby mannen säga. «Det är inte mitt fel, men jag ber om ursäkt för stöket.»
Libby gick fram till hans bord och bad honom lämna. Just då släppte den skrikande babyn ut äppelpuré över Libbys kläder, vilket gjorde henne ännu mer frustrerad.
Libby bestämde sig för att aldrig återvända till det caféet och hoppades på att aldrig möta den mannen och hans barn igen.
Ett år senare träffade Libby en man på jobbet, och han föll för henne snabbt.
Men Libby, som ofta var mer beslutsam, föll ännu hårdare och upptäckte snart att hon väntade hans barn.
När magen började synas berättade Libby för sina föräldrar om graviditeten, men de blev inte glada.
Libby blev förkrossad. Eftersom hon insisterade på att gifta sig med Trevor blev de båda utsparkade från hennes fars företag, och Libbys föräldrar uteslöt henne från sitt testamente.
Månader senare, när deras lilla flicka kom in i deras liv, lovade de att ge henne all sin kärlek trots alla problem de hade.
Trevor började jobba två jobb för att klara ekonomin, och Libby började söka efter arbete.
En dag fick hon en intervju på ett förlag och var tvungen att ta med sig lilla Eve. «Tyvärr, du kan inte ta med henne in här,» sa en kvinna vid dörren till intervjurummet när Libby blev kallad.
«Jag förstår,» sa Libby, «Men om jag lämnar henne ensam kommer hon vara till besvär för alla. Snälla, förstå.»
När Libby klev in i intervjurummet blev hon förvånad när hon såg mannen vid bordet.
Det var samma man som hon hade varit otrevlig mot några månader tidigare.
Och precis som då började Eve att skrika – högt och i det oavbrutet.
Libby kände sig bortgjord och röd av skam. «Kan jag hålla henne en stund? Jag tror att jag kan få henne att lugna sig.»
«Jag älskar bebisar,» sa mannen med ett vänligt leende. «Jag heter Jonathan.
Förutom att vara direktör här är jag ensamstående pappa till min lilla son.»
Jonathan intervjuade Libby och anställde henne direkt. Han tillät också att Libby tog med sig Eve till jobbet, så länge det inte störde hennes arbetsuppgifter.
Libby var oerhört tacksam för Jonathan. Förutom att hon fått jobbet, insåg hon också att livet handlar om mer än bara karriär.
Han lärde henne att människlighet alltid bör komma först.
