Förr trodde jag att det värsta var att känna sig överflödig.

Förr trodde jag att det värsta var att känna sig överflödig.

Jag trodde förr att det värsta som finns är att inte bli behövd. Att älska någon som aldrig besvarar dina känslor.

Men sedan insåg jag att det inte alls är det största lidandet.

Det verkligt svåra är när du är oumbärlig för någon, och du älskar den personen så djupt att det känns omöjligt att någonsin finna lycka med någon annan.

Men ändå… att aldrig få vara tillsammans.

Så lever man vidare, som fåglar som ständigt slår mot ett kallt fönster, blodiga men ändå hoppfulla.

Varför sammanför ödet människor för att sedan dra dem isär?

Det för dig nära någon, låter er mötas från alla håll, ger er tid nog att bli tokiga av varandra – för att sedan skingra er åt olika håll.

En hård värld med hårda regler. Och tala inte om för mig att livet härdar oss. Jag vill inte höra det.

– Det säger jag inte heller. Men tänk på detta… Den här världen är inte grym, den lär oss att älska.

Älska trots hinder, trots tidens gång och avståndets prövningar.

Den testar inte dig, utan styrkan i din kärlek.

För det finns inget starkare än kärleken som vågar trotsa tidens prövningar och som kan överleva även separationens kyla.