Fotoserie som utmanar de traditionella idealen för kvinnligt kroppshår.
En utmanande fotoutställning ifrågasätter kvinnors skönhetsideal
En banbrytande och konfrontativ fotoserie rubbar de traditionella idealen kring kvinnlig skönhet genom att uppmana kvinnor att lägga rakapparaten åt sidan – och i stället omfamna en ny accessoar: sin naturliga kroppsbehåring, särskilt under armarna.
Redan långt före dagens moderna hårborttagningsmetoder som laser, vax och rakhyvlar, fanns ett djupt rotat behov av att avlägsna kroppshår.
Forskning visar att detta går tillbaka till stenåldern, då både män och kvinnor använde redskap som vassa stenar och snäckskal för att ta bort hår från kroppen.
Historiska rötter till modern fixering
Tusentals år senare kom Charles Darwin att omdefiniera synen på kroppshår genom sin teori om naturligt urval.
Han antydde att mindre kroppshår var tecken på högre evolution – en idé som kom att förknippas med sexuell attraktionskraft och social status.
Denna pseudovetenskapliga syn cementerade hårlöshet som en önskvärd norm.
Hårlöshet som kvinnlig skyldighet
Vid förra sekelskiftet hade hårborttagning blivit ett nästan obligatoriskt inslag i kvinnors liv.
Kroppshår ansågs fult och pinsamt – något som måste åtgärdas snarare än accepteras.
Författaren Heather Widdows, som skrivit Perfect Me: Beauty as an Ethical Ideal, menar att kvinnor i dag ofta upplever att de inte har något val:
“Det är djupt problematiskt att känslan av tvång fortfarande är så stark – även om vi börjar se en viss förändring.”
Normkritik genom bilder
Mot denna bakgrund skapade den London-baserade fotografen Ben Hopper sitt fotoprojekt Natural Beauty – en kraftfull visuell protest mot normerna.
Serien ställer det stylade modet mot den råa verkligheten av kvinnligt kroppshår, särskilt under armarna.
«Kontrasten är hela poängen,» säger Hopper till Huffington Post. «Jag vill överraska, kanske till och med provocera – och därigenom väcka tankar.»
Från skam till styrka
Projektet, som startade 2007, innehåller personliga berättelser från modeller och skådespelare som valt att inte längre dölja sitt naturliga jag.
En av dem, Kyotocat, beskriver känslan av befrielse: “Det var som att kunna andas igen.
Jag kände mig självsäker och stark, som om jag återtog en förlorad kraft.” Sophie Rose berättar att reaktionerna hon fick – ibland äcklade – var en del av styrkan:
“Det blev ett sätt att stå emot.”
Även Gabriela Eva delade sin upplevelse: “Först kände jag mig sårbar, men med tiden kändes det stärkande.
Nu tycker jag att mitt hår gör mig vacker.” Hon understryker hur det plötsligt skulle kännas «naket» att raka bort det igen.
Varken politiskt eller radikalt?
Men alla i projektet ser inte valet att sluta raka sig som ett politiskt ställningstagande.
Sienna menar att det mest handlar om att känna sig bekväm. “Jag vill inte att min kropp alltid ska tolkas politiskt.
Det är tröttsamt.” Den svenska skådespelaren Emilie Bostdt håller med:
“Att något så naturligt som armhålehår uppfattas som ett uttalande säger mycket om vårt samhälle – och är precis därför jag låter det växa.”
Skönhetens framtid
Ben Hopper är tydlig med att hans syfte inte är att uppmana alla kvinnor att sluta raka sig.
“Jag vill att människor ska stanna upp och ifrågasätta varför de gör som de gör.
Det handlar inte om att diktera val, utan om att skapa utrymme för fler möjligheter.”
I takt med att samtalet breddas och fler kreativa röster kliver fram, öppnas nya dörrar för vad vi betraktar som skönhet – och vem som får definiera den.
