Han slog numret till 911 för att han var hungrig, och sedan dök hon upp.
Klockan var runt 21:30 när jag precis hade lagt min yngsta för natten när telefonen ringde – ett tyst 911-samtal från ett barn.
Jag åkte till platsen, ett enkelt hus i mitt område, där en liten pojke, Mateo, öppnade dörren.
Barfota och i pyjamashorts berättade han att han var hungrig och inte hade ätit hela dagen.
Han och hans lilla syster, Sofia, var hemma ensamma. Huset var rent men nästan tomt, med bara en gammal mjölkflaska och några ketchuppåsar i kylskåpet.
Mateo förklarade att deras mamma jobbade två jobb och ibland inte kom hem alls.
Han såg alltid till att Sofia fick mat, men idag var det inget kvar. Jag kallade på hjälp, inte för att gripa någon, utan för att få mat till barnen.
Snart kom ambulanssjukvårdaren Rosa med mat. Mateos ansikte lyste upp när han åt smörgåsen, och Rosa stannade kvar tills socialtjänsten kom.
När vi träffade Mateos mamma på Joe’s Diner var hon lättad över att höra att barnen var i säkerhet.
Socialtjänsten blev informerad och gav henne information om familjestödprogram.
När jag lämnade för kvällen kunde jag inte sluta tänka på bilden av Mateo som höll sin smörgås – en påminnelse om hur skört livet kan vara för dem som lever från lön till lön, och hur en enkel vänlig handling kan förändra allt.
Två veckor senare kom Rosa till stationen i jeans och en gul tröja, och hon hade med sig hembakta kakor och tackade mig för att jag lät henne stanna.
«De där barnen har inte försvunnit ur mitt sinne,» sa hon. «Jag bestämde mig för att göra något.»
Hon hade startat ett volontärprogram, Midnight Meals, där brandmän, sjuksköterskor och ambulanspersonal delade ut vårdpaket till familjer som identifierats av skolor som behövde extra stöd.
Responsen var enorm, med donationer som strömmade in från lärare, affärer och tonåringar.
På bara några månader hade det blivit en rörelse bortom våra vildaste förväntningar.
En kylig kväll bjöd Rosa in mig att vara med på en leveransrunda, som även inkluderade Mateo och Sofias hem.
Mateo hälsade oss varmt, inte längre hungrig eller barfota, och hans mamma tackade oss för vårt fortsatta stöd.
Huset hade förändrats, dekorerat av den lokala kyrkan och grannar, och Midnight Meals hade till och med fyllt deras kylskåp.
Mateo visade stolt Rosa sitt skolprojekt, och innan vi lämnade gav Rosa honom en ny ryggsäck med skolmaterial.
Mateo, med tårar i ögonen, kramade henne hårt. «Jag är så tacksam,» viskade han.
På vägen hem reflekterade Rosa och jag över varför vi gör detta arbete.
Det är svårt och hjärtskärande ibland, men stunder som dessa – leenden, tacksamheten – påminner oss om varför det betyder något.
Varje liten vänlig gest, hur liten den än verkar, kan förändra en människas liv.
