Här är jag, ansvarig för någon annans barn medan hennes mamma lever loppan på olika tillställningar.
Det räckte med en blick på Molly – och jag var fast. Hon var vacker, men det fanns något trasigt i hennes ögon.
Hennes pojkvän, Tanner, hade försvunnit så snart han fick veta att hon väntade barn.
Hon grät i min famn, och jag, förälskad bortom all logik, bad henne gifta sig med mig. Att barnet inte var mitt spelade ingen roll – jag ville bara vara den som fanns där för dem.
Graviditeten var ett helvete för Molly. Hon led sig igenom varje dag, och jag klamrade mig fast vid hoppet att moderskapet skulle förändra henne när barnet väl kom.
Men när lilla Amelia föddes blev det tydligt: Molly var inte redo att bli mamma.
Hon längtade tillbaka till sitt gamla liv, tog varje chans att festa, och Amelia blev mer och mer mitt ansvar – och mitt hjärta.
Åren gick. I fem långa år var jag den som tog hand om allt – både mamma- och papparollen. Molly var närvarande till kroppen, men frånvarande i hjärtat.
Sedan kom orden jag aldrig trodde jag skulle höra: «Jag vill skiljas. Jag klarar inte av dig eller det där barnet.
Jag önskar att hon aldrig blivit född.» Orden slet sönder mig, men jag släppte taget. En månad senare var hon tillbaka hos Tanner, medan jag och Amelia började bygga ett liv utan henne.
Vi hittade sakta ett lugn. Vardagen började fungera. Men då dök Molly upp igen. «Tanner vill vara pappa nu. Ge mig mitt barn», sa hon kallt och utan känsla.
Jag stirrade på henne i chock. «Du lämnade oss. Jag stannade. Du kan inte bara dyka upp och kräva henne tillbaka som om hon vore något du glömt på bussen.»
Vi hamnade i rätten. Jag var livrädd. Alla vet hur det brukar gå – mammor har övertaget. Jag kände mig liten.
Men så, precis innan domaren skulle avsluta ärendet, hördes en liten röst: «Ursäkta, herr domare, får jag säga något?»
Alla vände sig mot Amelia – min lilla, starka tjej. Fem år gammal och modigare än jag någonsin varit. «Jag vill bo med min pappa», sa hon.
«Han lagar frukost, läser för mig på kvällen och han lämnar mig aldrig. Han är både min mamma och min pappa.»
Det blev tyst i rättssalen. Domaren såg rörd ut. Trots att Mollys advokat försökte protestera, tackade domaren Amelia för hennes ord.
Beslutet föll till min fördel – jag fick ensam vårdnad. Han sa att det var uppenbart var Amelia kände sig trygg och älskad.
Molly stod där, förstummad. Jag kunde inte säga ett ord. Och Amelia? Hon kastade sig i mina armar och den stunden kommer jag att bära med mig resten av livet.
Utanför rättssalen höll jag hennes lilla hand och förstod: vägen framför oss blir kanske tuff, men så länge vi har varandra klarar vi allt.
