Jag hoppade på tåget för att få lite klarhet och hamnade mittemot en hund som verkade förstå alldeles för mycket.
Jag var aldrig menad att vara på det här tåget. Efter en natt fylld av tårar utanför mitt ex:s lägenhet, där jag klamrade mig fast vid ett förhållande jag egentligen borde ha släppt, nådde jag en gräns.
På impuls köpte jag den första biljetten ut ur staden – mål okänt – bara för att få luft. Det var då jag såg hunden.
En golden retriever, lugn och värdig, såg mig rakt i ögonen.
Det var något tryggt med honom. När han kom fram och vilade sitt huvud på mitt ben, blev hans ägare förvånad och sa: «Han brukar inte göra så där.»
Men Buddy stannade, som om han visste att jag var på väg att tappa greppet.
Jag började prata med honom, tyst och utan att tänka på det.
Jag berättade om hjärtesorgen, skammen och hur jag kände att jag förlorat mig själv. Och han bara lyssnade.
Sedan bjöd mannen, Sam, mig att följa med honom till en stuga vid Lake Crescent för helgen.
«Ingen press,» sa han. «Buddy verkar tro att du är okej.»
Jag vet inte om det var utmattning eller hundens stilla vänlighet, men jag sa ja.
Stugan var en fristad, belägen vid en glittrande sjö, omgiven av höga träd.
Under tysta promenader och middagar vid brasan delade jag min historia med Sam.
Han lyssnade utan att döma. «Ibland är det modigaste vi kan göra att gå vidare,» sa han.
Buddy skällde svagt, som om han höll med.
När jag åkte därifrån, kände jag att något hade förändrats. Sam gav mig ett litet meddelande med ett citat: «Modet ropar inte alltid.
Ibland är det den tysta rösten i slutet av dagen som säger: ‘Jag ska försöka igen imorgon.'»
Jag kom hem, inte helt helad, men lättare. Jag började skriva igen.
Sedan en dag såg jag Sam och Buddy på ett volontärinlägg för ett djurhem.
Jag åkte dit, och Buddy sprang fram till mig som om jag aldrig hade lämnat.
Jag började också volontärarbeta. Genom att hjälpa andra började jag hitta tillbaka till mig själv.
Månader senare frågade Sam om jag ville följa med honom på en ny retreat. Den här gången sa jag ja utan att tveka.
Nu när jag ser tillbaka förstår jag att Buddy inte bara var en hund. Han var en vägledare, klädd i gyllene päls.
Han lärde mig att läkning börjar när vi släpper in andra, litar på ögonblicket och fortsätter att visa oss själva.
Ibland räcker det med en tyst närvaro, ett öppet hjärta och en viftande svans för att leda oss hem.
