Jag mötte min före detta fru och blev nästan grön av avund
Han visste inte vad han skulle säga, så han drog sig tillbaka till rummet och satte sig vid sin laptop.
Men tankarna gnagde på honom: ”Vart ska jag ta vägen? Hem till föräldrarna… och relationen med dem är redan ansträngd.”
Grälet hängde i luften, och de följande dagarna upprepades samma mönster: de bråkade om småsaker, men under varje konflikt låg samma grund — likgiltighet mot hustrun, som han kallade en ”grå mus”, blandat med rädslan för att stå utan tak över huvudet.
Till slut nådde det en punkt då Oleg blev helt rasande och själv ansökte om skilsmässa.
”Det här bestämmer jag, inte hon,” mumlade han envis. ”Jag har föräldrar, jag har någonstans att ta vägen.”
Han packade sina väskor och flyttade till Tamara Iljinitsjna och Igor Sergejevitj, om än utan särskild entusiasm.
Lena gick lugnt med på skilsmässan.
Efter ansökningarna på folkbokföringen var de snart officiellt inte längre man och hustru. Tre år passerade.
Oleg bodde under hela den tiden hos sina föräldrar. Till en början tänkte han:
”Jag vilar ett par månader och återvänder till ett normalt liv: hyr en lägenhet, träffar en ny tjej som delar mina ideal.”
Men han fastnade, som i en träskmark. Jobbet var tråkigt, pengarna räckte bara till enkla nöjen, och framtiden verkade osäker.
Föräldrarna klagade: sonen var över trettio och satt fortfarande hemma hos dem.
En kylig vårkväll, efter ett möte med en vän, promenerade Oleg hemåt.
Han gick förbi ett litet, mysigt café där lamporna lyste varmt i skyltfönstret.
Han bestämde sig för att gå in och värma sig. När han närmade sig ingången stelnade han plötsligt: där stod Lena.
Samma Lena som han lämnat i hennes lägenhet för tre år sedan.
Men nu var hon en annan kvinna: självsäker hållning, perfekt frisyr, strikt men elegant klädsel och en lugn blick.
Hon höll bilnycklar i handen — märket antydde att bilen inte var billig.
”Wow…” tänkte Oleg och märkte inte hur han närmade sig henne.
— Lena? — ropade han.
Hon vände sig om, kände inte igen honom direkt, men log genast.
Olegs ögon fastnade på hennes leende — inte det blyga och osäkra leendet från förr, utan ett verkligt lugnt och självsäkert leende.
— Hej Oleg, — sade hon. — Kul att se dig! Hur mår du?
— Jo… det är okej, — sa han och rättade till halsduken, förvirrad. — Ser ut som om allt går bra för dig.
— Kan man säga så, nu lever jag som jag alltid drömt om, — svarade Lena utan någon som helst överdrift.
— Jaså… — Oleg svalde hårt, försökte svälja den växande avundsjukan. — Jobbar du fortfarande på samma ställe?
— Nej, jag bytte karriär. Jag startade min egen floriststudio. Först var jag rädd, men… — hon log. — Någon stöttade mig.
— Vem då? — orden for ur hans mun innan han hann tänka.
Innan Lena hann svara dök en lång man i kappa upp från cafédörren. Han gick fram till Lena och lade armen om hennes axlar:
— Älskling, ett bord har blivit ledigt, ska vi gå?
Lena vände sig mot Oleg och presenterade honom:
— Det här är Vadim, trevligt att träffas. Vadim, det här är Oleg, — hon log mot mannen, rörd av hans omtanke.
— Oleg, det var kul att se dig. Jag hoppas att allt går bra för dig också.
Oleg nickade, kände hur en storm växte inom honom. När han såg på Vadim insåg han plötsligt:
Lena var en helt annan person nu, inte den ”grå mus” han trott. Hon hade blommat ut, men med någon annan, inte med honom.
— Lena… — han ville säga något som ”förlåt”, men orden fastnade i halsen. — Jag är glad för din skull.
— Tack, Oleg, — svarade hon lugnt och självsäkert. — Ta hand om dig.
Vadim log mot Oleg, nickade lätt, och de försvann genom cafédörren.
Oleg kände hur den kalla vinden trängde rakt igenom honom. Han blundade ett ögonblick och mindes:
”Jag lever med en frusen knopp…” — det han en gång sagt till Lena.
Nu hade knoppen blommat, och han stod utanför, både bokstavligt och bildligt.
Genom de stora caféfönstren kunde han se Lena och Vadim prata och skratta.
Han såg deras gester, deras äkta leenden, och insåg att hela hans kväll redan var förstörd.
Och inte bara kvällen — känslan av tomhet i själen växte.
En gång kunde han ha varit den som gav Lena trygghet, uppmuntrade hennes förändringar, stöttade hennes drömmar.
Men han hade valt något helt annat.
Oleg sänkte blicken och gick bort från caféet.
Om han kunde se sig själv nu, skulle han förstå att han nästan blev grön — av avund, irritation och den smärtsamma känslan av en missad chans.
