Livet kan jämföras med en tågfärd. I början sitter vi i en kupé omgivna av våra föräldrar, mor- och farföräldrar, barndomsvänner och skolkamrater – alla som känns trygga och välbekanta.
I början sitter vi i samma vagn som våra föräldrar, mor- och farföräldrar, barndomsvänner och skolkamrater – alla välbekanta ansikten som gör resan trygg och varm.
Men efter hand kliver de vi känner av vid olika stationer.
En efter en lämnar de tåget – först våra äldre släktingar, sedan föräldrar och gamla vänner.
Istället stiger nya människor ombord – främlingar med sina egna historier och mål. Vissa av dem blir vi nära med, andra förblir främmande.
Tåget fortsätter sin färd, och det blir allt färre av våra kända ansikten kvar, medan fler nya ansikten tar plats i vagnen.
Om resan är lång kan vi till slut finna oss själva ensamma, omgivna av människor vi inte riktigt känner.
Alla våra följeslagare har redan gått av, och ensamheten kan kännas påtaglig.
Men det finns ändå tröst att hämta: vid slutstationen väntar de som en gång stod oss nära, och kanske, precis som påbörjade resan tillsammans, väntar de där för att möta oss igen.
Under tiden kan vi försöka lära känna de nya medresenärerna, dela stunder och göra resan lite mindre ensam, tills vi når vårt slutmål – där någon väntar med öppna armar.
– Anna Kirjanova
