När Kiersten Rapplean var gravid i vecka 29 förberedde hon sig på att välkomna sin andra son.
Sedan kom beskedet som ingen blivande mamma någonsin vill få.
Kiersten hade drabbats av en aggressiv form av bröstcancer.
Den 32-åriga mamman från Missouri fick diagnosen HER2-positiv inflammatorisk invasiv ductal bröstcancer när hon var nästan sju månader gravid med sin son Travis.
Att skjuta upp behandlingen tills efter förlossningen var helt enkelt inte möjligt.
Läkarna planerade därför behandlingen med största försiktighet och tog hänsyn till graviditeten.
Medan Travis fortfarande växte i hennes mage påbörjade Kiersten kemoterapi. Innan sonen föddes hann hon genomgå två omgångar AC-kemoterapi.
Sedan följde några mycket speciella och omtumlande dagar.
Den 25 mars, i graviditetsvecka 36+1, satte läkarna igång förlossningen.
Travis föddes och vägde omkring 2,95 kilo.
Dagen efter genomgick Kiersten de undersökningar som hade behövt skjutas upp under graviditeten.
Bara tre dagar efter förlossningen, medan hennes nyfödde son fortfarande behövde extra vård på neonatalintensivvårdsavdelningen, påbörjade hon nästa steg i sin cancerbehandling – riktad behandling.
Hon hade knappt hunnit återhämta sig efter förlossningen innan ännu en krävande behandlingsperiod började.
Fram till juni hade Kiersten genomgått fem omgångar TCHP-kemoterapi. Den 11 juli genomgick hon en dubbel mastektomi.
Därefter fortsatte hon med regelbundna infusioner medan läkarna arbetade för att hålla sjukdomen under kontroll.
Travis tillbringade 17 dagar på neonatalintensivvårdsavdelningen innan han fick komma hem, frisk och mådde bra.
Och Kiersten fortsatte kämpa för något som egentligen är så enkelt, men samtidigt så värdefullt:
Fler födelsedagar. Fler godnattsagor. Fler helt vanliga dagar tillsammans med sina två pojkar.
I juli 2026 rapporterade lokala medier i Missouri om ett besked som en gång hade känts nästan ouppnåeligt:
Kiersten var cancerfri. Vid stadium IV-cancer kan fortsatt behandling och noggrann uppföljning fortfarande behövas, men efter allt som familjen hade gått igenom var detta en enorm milstolpe.
Under samma graviditet förberedde sig Kiersten på att välkomna ett nytt liv till världen, samtidigt som hon kämpade för sitt eget.
Kan du föreställa dig hur det måste kännas att påbörja cellgiftsbehandling medan du fortfarande känner ditt ofödda barn röra sig i magen?
