Samma lyxiga balsal — men nu råder en spänd, tyst och kvävande atmosfär. Gästerna viskar. Musiken har tystnat.

Närbild: servitrisens skräckslagna ansikte.

Den äldre kvinnan skakar, tårarna rinner. Den silverhårige mannen håller hårt om hennes arm.

DIALOG (arg viskning): “Stoppa det här direkt.”

Den äldre kvinnan rycker sig loss.

“Du har ljugit för mig… i alla dessa år…”

Servitrisen backar, förvirrad och rädd.

“Vad händer…? Vilka är ni?!”

Mannen ser på henne — kallt och beräknande.

Sedan—

DIALOG (lågt, hotfullt): “Du var aldrig menad att minnas.”

Tystnad. Den äldre kvinnan faller ner på knä och gråter.

“Hon är min dotter…”

Häpnad sprider sig genom balsalen.

SNABBA KLIPP: eld, ett brinnande hus, en spjälsäng, skuggor som bär bort något.

Tillbaka till nuet.

Servitrisen viskar, skakande: “Nej… det är inte möjligt…”

Mannen lutar sig närmare, nästan hotfullt:

“Du hör inte hemma här.”

SISTA TWISTREPLIKEN: