Tidigt på morgonen, omkring klockan fyra, hördes ett hundskall någonstans bakom husen. En timme senare hade det blivit både högre och mer ihärdigt.
När de gick bara en kort bit bort från garagen fick de syn på henne. Hon skällde fortfarande med ansiktet vänt mot husen.
Bakom henne låg en man utslagen på marken. Mannen och kvinnan sprang mot hunden. Det var uppenbart att hon försökte få hjälp.
Ju närmare de kom, desto mer aggressivt blev hundens skällande. Det var en schäfer, en imponerande hund. Ingen vågade närma sig. Kvinnan föreslog att ringa efter ambulans.
Ambulansen anlände snabbt. Två sjukvårdare klev ur bilen som stannat nära. Kvinnan hade varnat dem vid samtalet att hunden inte släppte in någon.
När de närmade sig mannen ropade hon till vårdarna att vara försiktiga. Men så fort hunden såg ambulansen tystnade den. Den gick fram till sin ägare och satte sig lojalt vid hans sida.
Två vårdare kom nära nog för att hjälpa mannen. Hunden satt lugnt kvar.
– Vad gör vi nu?
– Den verkar klok, den släppte fram mig. Jag går fram, och om något händer, ta fram pepparsprayen.
Läkaren satte försiktigt ner medicinlådan, hukade bredvid mannen och höll ögonen på hunden som iakttog tyst.
Mannens puls var svag men tydlig. Han var ungefär 35 år gammal och hade stora blodförluster, särskilt i magen.
En sjukvårdare öppnade snabbt medicinväskan och började lägga om såren medan den andra gav injektioner. Hunden följde allt noggrant.
En samling nyfikna hade samlats på ungefär tio meters håll, men ingen vågade komma närmare.
En av sjukvårdarna hämtade båran, och de bar försiktigt in mannen i ambulansen. Hunden kunde inte följa med.
Den tittade på dem, de på den – men det var vad instruktionerna sade… Vad skulle hända härnäst?
Ambulansen rullade försiktigt på den skakiga vägen och hunden sprang bredvid bilen.
Vägen till sjukhuset var kort. Schäfern sprang ibland efter bilen och ibland hängde den efter i ett lugnt tempo.
När ambulansen nådde sjukhusets bom stoppade den. Vakterna lyfte bommen och släppte in ambulansen. Föraren vände sig till en av vakterna:
– Vi har en skadad man här, och det här är hans hund.
– Jag förstår, men vad vill ni att jag ska göra? – sa vakten och riktade en sträng blick mot hunden – Stanna! Nej! Sitt!
De kommandona förvirrade schäfern något, men den satte sig lydigt framför bommen och följde ambulansen med blicken.
Efter att ha väntat i nästan en timme lade sig hunden närmare staketet för att inte störa passerande bilar.
Till en början höll vakterna koll på att den inte smet in på området. Men när de insåg att den tänkte stanna där, tittade de bara på den då och då.
– Vad ska vi göra med den?
– Inget just nu. Vad tänker du?
– Hur länge tänker den stanna här?
– Ingen vet. Kanske ligger den kvar, eller så går den sen.
– Den verkar så smart, borde den verkligen vänta så länge?
– Hur länge då? Om det är allvarligt där inne kanske den aldrig får vänta klart.
– Sant… Synd om den… Ska vi ge den något att äta?
– Om du gör det, blir du av med jobbet direkt.
– Vad kan man göra då?
– Vi får se. Kanske går den av sig själv. Om inte får vi fundera på nästa steg.
Morgonen kom och schäfern låg fortfarande kvar vid ingången. Vakterna byttes av, och de nya fick snabbt en genomgång av situationen. En av dem sa:
– Jag går och kollar hur det går med mannen. Förklarar för dem vad som pågår, så ingen råkar ringa djurkontrollen av misstag.
De kan säkert kolla på kamerorna… Jag tar med lite mat till hunden.
– Mata den inte här!
– Nej, det menar jag inte. Men vi får låta den vara vid staketet.
Hunden följde noggrant samtalet mellan människorna.
Efter ungefär 40 minuter kom vakten tillbaka med nyheter.
– Hur går det med mannen?
– Han har opererats och ligger på intensivvårdsavdelningen. Läget är någorlunda. Han krävde sina rester här i matsalen… – en plasttallrik med köttbulle, korv och en djup skål med vatten.
– Men här kan man inte mata hunden. Kom hit, – kallade vakten på hunden och ställde ner maten under ett träd vid vägen.
Schäfern tittade på honom men rörde sig inte.
– Kom och ät, drick i alla fall lite vatten. Varsågod! – mannen försökte upprepa kommandon.
Hunden reste sig långsamt men stod kvar på platsen. Den såg ut att fundera. Den tittade på mannen, skålarna, bommen och satte sig sedan ner igen.
– Som du vill, – sa mannen och gick tillbaka till sin plats.
Efter en stund reste sig hunden och gick fram till maten. Den nosade på skålarna och drack törstigt vattnet.
En vecka senare hade ägaren till den här intelligenta hunden flyttats till en annan sal för två dagar sedan.
Han blev långsamt bättre. Ingen frågade efter hunden, vilket kändes sorgligt.
De hade bott tillsammans efter att han blivit avstängd från tjänst på grund av sin skada. De hade tjänstgjort tillsammans och gått sida vid sida i civila kläder.
Han hoppades innerligt att en så klok hund inte skulle försvinna.
Under tiden hade schäfern flyttat sig från staketet till träden, där den bekvämt kunde vakta infarten. Vakten matade den ibland.
Han bestämde sig för att besöka mannen och berätta att hunden väntade vid sjukhuset. Efter sitt pass gick han till avdelningen där mannen låg.
Vakterna gick in i salen med fyra sängar, där två patienter låg. En låg ner, medan den andra gick omkring, tydligen för att han hade träningskläder på sig.
– Hej, – vakten vände sig till den liggande – Är du Aleksej Fomitjov?
– Ja, det är jag. Vad har hänt?
– Jag är vakt här på sjukhuset. Oroa dig inte! Inget dåligt, tvärtom! Det var din schäfer?
– Varför sa du var? – frågade Aleksej oroligt.
– Förlåt, jag menade att den fortfarande är här! Den har legat vid ingången hela tiden. Nu har den flyttat lite, men den går inte bort. Vi matar den lite.
Aleksej blundade, log och skakade på huvudet.
– Vad? Är det inte din?
– Jo, min Alma… Vi tjänstgjorde tillsammans. Hon är tränad och väldigt smart.
– Det förstod vi, – sa vakten och log. Han var lättad att situationen löst sig.
– Kan jag be dig om en sak? Ge mig en servett från nattduksbordet.
Vakten räckte över en servett. Aleksej torkade händerna och ansiktet.
– Ta en plastpåse, jag lägger servetten där. Ta med den till Alma, tack, hon kommer att förstå!
Vakten gick ut på sjukhusområdet och gick till träden där Alma låg och vaktade. Hon såg på påsen i hans händer.
Respektfullt reste hon sig men närmade sig inte påsen. Han lade den på marken och öppnade den, gick åt sidan.
Alma nosade länge och noga på servetten. Sedan tog hon försiktigt servetten, gick bort till trädet och lade sig ner igen med servetten vilande på tassarna och huvudet.
Efterord: Alma väntade på sin ägare. Glädjen var så stark att den inte gick att beskriva!
De hade hjälpt varandra många gånger och visste att man måste vänta. Hon väntade.
