Tjugofyra timmar – det var allt min man gav mig för att lämna hemmet vi hade delat i fem år, trots att jag var gravid i vecka 28 med trillingar.
Under en lång stund efter att Adrian hade berättat vad som hade byggts på området Bennett Commons förblev alla tysta.
Min far hade aldrig ägt någon del av Mercer Tower, men det ursprungliga exploateringsavtalet han hade tecknat kunde ha gett hans dödsbo rätt till ersättning och möjlighet att påverka vissa beslut.
Adrian erkände att Vale Development hade ekonomiska intressen i fastigheten, så jag bestämde mig för att låta oberoende jurister hantera frågan.
Dagarna på sjukhuset förändrade mig på djupet. Barnen fortsatte att växa, och långsamt började jag minnas vem jag hade varit innan äktenskapet fick mig att överge min karriär.
Jag hade en gång varit arkitekt. När Adrian skickade mig en skissbok började jag rita igen – och för första gången på flera år kände jag mig som mig själv.
Till slut återvände Ethan. Han erkände att Mercer Development hade ekonomiska problem och att han hade vetat i flera veckor att vi riskerade att förlora vår lägenhet.
Han sa att han hade skämts och inte vetat hur han skulle hantera situationen.
Jag sa till honom att om han ville vara barnens pappa, måste han börja med att faktiskt finnas där för dem.
Fyra dagar senare, i graviditetsvecka 30+5, föddes våra tre barn. Grace, Noah och Mae var små och sköra, men friska.
Då insåg jag att deras historia inte hade börjat med mitt havererade äktenskap.
Den hade börjat med tre små hjärtslag. Senare kom Adrian med min fars ursprungliga ritningar för Bennett Commons.
De visade en helt annan vision: lägenheter, gröna innergårdar, ett bibliotek, barnomsorg, träd och gångvägar – ett område som var tänkt för vanliga familjer, inte det lyxprojekt som senare hade ersatt det.
Efter fyra månader bekräftade juristerna att min fars ursprungliga avtal fortfarande gällde trots alla fastighetsöverlåtelser.
Hans dödsbo fick en betydande ersättning samt rätt att vara delaktigt i besluten kring den fortsatta utvecklingen av området.
Adrian erbjöd mig arbete som arkitekt. Först tackade jag nej, men efter en tid ringde jag honom och ändrade mig.
Jag grundade Bennett Studio, förhandlade fram mitt eget avtal och såg till att prisvärda familjebostäder och barnomsorg blev en viktig del av projektet.
Ett år efter den där natten på bussen stod jag på platsen för det första spadtaget.
Ethan och jag var skilda, men han hade blivit en hängiven pappa.
Mercer Development hade överlevt i en mindre omfattning, och Adrian hade blivit någon som gick bredvid mig – inte någon som behövde rädda mig.
Med min fars fotografi i handen förstod jag att en ny början inte handlade om att radera det förflutna.
Det handlade om att själv välja vad som var värt att ta med sig vidare.
Jag satte spaden i jorden. Jag behövde inte längre vara redo för resten av livet.
Jag behövde bara vara redo att fatta nästa ärliga beslut. ”Ja”, sa jag.
Och för första gången var det ett ord som helt och hållet tillhörde mig.
